26
Jan
08

On a day like this…

Vilken dag, man visste att det skulle komma. Ändå är man inte förbredd, man ser inte fram emot det. Två begravningar. Två ljus som släktes förtidigt. Två bevis på hur ömtåligt och kort livet är. Först ut Arez, den här unga mannen som hade hela sitt liv framför sig lämnat denna jord. Kappellet var överfull av människor som kunde inte fatta hur den här fina killen, blott 23 år lämnat det här livet. Han låg stillsamt i kistan, såg fridfull ut och att bara se honom fick mig att minnas hur han satt hos mig och skojade och snackade bara några veckor innan.

Förstörd och med tungt hjärta och blöta ögon lämnade jag Skogskyrkogården för att åka till Fresta Kyrka. Evelyn lämnade oss så tidigt att man hann aldrig lära känna henne. Det hade nog varit ännu svårare om hon var äldre, hade börjat prata och hitta på ännu mer bus. Kapellet var fyllt med blommor, nallar och kransar. Musiken och talen gick direkt i hjärtat och tårar var inte långt borta. Bara se den lilla kistan var grymt sorgligt. Att de ens ska finnas. Att vara där ensam då alla har ngn att hålla om och få tröst var svårt. Speciellt då jag lärde känna de flesta där via M****. De frågar om henne och jag kan inte svara, jag vet ingenting. Jag finns inte i hennes liv, ännu en gång har hon bytt ut mig som om jag vore vilken utbytbar trasig tröja som helst. Att säga farväl till Evelyn var som att säga farväl även till alla dessa som jag lärt känna över alla dessa år. Jag kan inte träffa de utan att tänka på henna, och kanske till och med råka träffa henne. Och kanske få se nya mannen i hennes liv. Jag kastar i mina vita roser på kistan och tar farväl, kramar om alla och kan äntligen släppa fram sorgen. Det bara väller fram och jag kan inte hejda tårarna. Hela jag skakar, känns som en del av mitt liv har tagit slut och jag måste stänga den här boken för alltid. Glömma alla de här människorna. Jag vet inte hur jag tar mig till restaurangen och även där är jag så ledsen och deprimerad att jag kan inte äta. Jag sitter kvar men det blir till slut för många frågor om ”oss”. Frågor som jag inte kan svara på. Jag känner mig maktlös. Jag ber farväl, till alla, kanske för sista gången och åker iväg.

Dagen låt : Somethings Always Wrong – Toad the Wet Sprocket


0 Responses to “On a day like this…”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: