Det här är en tid då man skäms, då man grips av sorg. Det är inget ide att ägna mer tid åt politik. Det är dags för kraftfull handling. Jag vill ta tillfället I akt och prata om den senaste tidens meningslösa våld I Gaza, som fläckar vår värld och berör alla, oavsett var de lever. Det här är inget som bara berör ett specifikt folkslag eller land. Offer för det här våldet är av alla åldrar, kön och nationalitet. De kan vara rika eller fattiga, gamla eller unga, kända och okända. Men viktigast av allt är de alla människor, och framförallt älskad av andra människor. Ingen, oavsett var de bor och vilken ras eller religion de än hrr kan vara oberörda och kan säga vem som näst kommer falla offer för det här känslokalla blodspill. Men fortfarande den pågår den i vår värld.
Varför? Vad har detta våld någonsin åstadkommit? Vad har den någonsin skapat förutom förstörelse och sorg? Ingen martyrs ideal har någonsin blivit svarat av dess mördares kula. Inga fel har blivit rättat. Missiler och granat attack mot civila mål är bara fegt. Och en kontrollerad eller okontrollerad attack är bara galenskaps röst, inte röst av förnuft. Varje gång en människas liv är berövad av en annan, onödigt, om det är i lagens namn eller religionens namn, av en annan människa eller en armé, kallblodigt eller i tjänst, i respons till attack eller mot attack, varje gång ett liv blir tagen onödigt och smärtsamt förfaller hela vår värld och mänsklighet.
”Bland fria män kan man inte åstadkomma succe genom att byta valsedel mot kulor. Och de som gör en sådan handling kommer säkert förlora deras ideal och betala dyrt.” (Abraham Lincoln)
Men fortfarande tolererar vi en eskalering av våld som är bortom allt mänsklighet, och vårt anspråk på att vara civiliserad. Vi bara läser och accepterar rapporten i tidningar och tv om slakt i ett land fjärran. Vi förhärligar våld och död i filmer och kallar det för underhållning. Vi gör det mycket enklare för allas samvete att acceptera vapen innehav och användning av dem. För ofta hedrar vi våld i rättens namn. Allt för ofta vi ursäktar de som är villiga att bygga ett liv för sig själva genom att förstöra andras. Många av de länder som predikar för icke våldsamheter, misslyckas att följa det själva. Vissa letar efter ursäkter, vissa andra gömmer sig bakom religion och konspirationer. Men saken är helt klart, våld föder våld, att undertrycka leder till hämnd och endast en rensning av hela vår värld från detta tankesätt kan rädda vår själ.
Det finns en annan sorts våld, trög men lika dödlig och destruktiv som ett skott eller bomb. Det är institutions våld, likgiltighet, handlings förlamning och förfall. Det är våld som drabbar de svagaste, att förgiftar relationer mellan män av olika härkomst och land. Det är en långsam död av ett barn genom hunger, långsamt förfall av en skola utan böcker och hem utan värme under vinter. Att bryta ned en mans anda genom att förneka honom chanson att stå upp som en far och en man bland andra män. Jag har inte skrivit det här för att peka ut en specifik händelse eller förespråka något botemedel. Och det här absolut inte någon isolerad händelse. För säker framgång måste vi på bred front handla kraftfullt och gemensamt. Vi vet vad som måste göras. Om du lär en man att hata och vara rädd för sin egen bror och medmänniska, när du lär en man att han är mindre värd bara på grund av hans härkomst, religiösa eller politiska tro, när du säger att det är okej att känna sig hotad av de som är från en annan härkomst, färg eller religiösa tro, då har du sagt okej till att möta dessa medmänniskor som fiender. Att du ska möta de inte med avsikt att samarbeta utan tävla, att de ska bli tvingad och härskad över.
Vi lär oss till sist att se våra bröder och medmänniskor som främmande, människor som vi delar en värld men ingen gemenskap. Människor som är bundna till gemensam levnad men ingen gemensamt strävan. Vi lär oss att dela bara en gemensam rädsla, en gemensam lust att dra undan oss från varandra. Och endast en gemensam impuls att möta meningsskiljaktighet med våld. Vi vet ändå vad som måste göras. Att vi måste upprätta rättvisa mellan våra medmänniskor. Frågan är inte vilket sorts politik vi ska följa. Frågan är om vi kan hitta det ledarskap som behövs för att känna igen hemska sanning av denna tids händelse.
Vi måste erkänna att våra egna ytliga falska värderingar och erkänna vårt eget avancemang som delat avancemang för alla. Vi måste erkänna att våra barns framtid inte kan byggas på andra barns motgång och olycka. Vi måste se att vårt korta liv kan verkan bli förnäm eller berikad av hat eller hämnd. Vårt liv på denna planet är för kort och jobbet som måste göras alldeles för stort för att låta denna meningslösa våld pågå en dag längre. Vi kan inte uppnå en resolute fred genom eldupphör. Men kanske vi kan komma ihåg, för även kort period, att de som lever med oss i denna tid är våra bröder, systrar och medmänniskor. Att de delar med oss samma korta livslängd, att de söker precis som oss, endast chansen att få leva deras liv i strävan att vara lyckliga, och hitta tillfredsställelse I vad de kan.
Denna förbindelse av gemensam tro, denna förbindelse av gemensamma mål kan säkert lära oss att åtminstone se de omkring oss som våra vänner, och vi kan säkert börja jobba lite hårdare för att sakta minska gapet mellan oss och bli bröder än en gång.
Senaste kommentarer