Läser morgontidningen med mina fötter på kaffebordet. Ny duschat och full av energi efter yogan. Hunden sitter bredvid och tuggar på sin leksak. Det här saker som jag vill komma ihåg under dagen som precis börjat. Den här dagen kommer aldrig komma igen. Nej mina vänner. Varje dag är en ny chans att vända på en dålig vana. Jag tar på mig kläderna sakta och börjar tänka på då jag höll på drunka i okänd ocean och jag trodde att jag skulle aldrig kunna räddas. Försökte klänga mig fast på varje båt som åkte förbi mig. Men till slut fattade jag att det är bara jag och endast jag som kan rädda migsjälv. Jag började trampa med fötterna, och sakta började jag hundsimma mot okända vatten i sök av fastland. Jag simmade och till slut krälade upp på sandstranden. Jag reste mig sakta och började ta mina första steg mot okänd framtid. Jag tänker inte se tillbaka. Jag reste mig inte för att falla igen. Så jag går den en av de många väg som finns framför mig på det enda sätt som jag bara kan. Bröstet fram, axlar bak och blicken framåt. Ingenstans att gå förutom framåt. Nog är vår tid slut men min tid är absolut inte över ännu. Alla princip för kärlek kommer sakta men säkert låta förnuftigt. Men låt oss inte tro att kärlek är svar på alla frågor.
Senaste kommentarer