Jag går ingenstans än, fast jag går upp och ner varje dag. Det kommer kanske fortsätta så tills jag ser dig le och få hålla om dig igen. Jag skulle bestiga vilken berg som helst nu för jag atrår dig så mycket. Men du på väg ner med en fallskärm, medans jag slog ned i marken direkt. Jag är säker att du är på väg någon annanstans, och att du kommer landa långt ifrån min nedslags plats. Men jag kommer inte kunna ta mig härifrån tills du är vid min sida igen, med din hand i min. Jag alltid vetat att du är lätt som en fjäder och du kommer gå dit vinden tar dig. Du och jag är som vatten och olja, verkar aldrig smälta samman.
Jag vet inte hur det är. Jag hade bestämmt mig länge sen att jag skulle sluta skriva. Att bara lägga upp det jag har redan skrivit och sen sluta. Men rätt som det är blir jag inspirerad och måste få det ur mig på något sätt. Om jag får ut orden känns det som jag de inte finns inom mig och äter upp mig innifrån.
Senaste kommentarer