Free falling…

Nu har det gått en vecka sen jag till slut kom fram. Jag kunde inte hålla det inom migsjälv längre. Reaktionen kunde inte vara mer förutsägbar. Först neka, sen förlöjliga, sen vrida på allt och påstå att jag varit svekfull och kontroll freak. Hon behöver tydligen tänka nu på om hon vill ha mig. Jag förstår att det kan vara så att man blir lite osäker då och då men det här börjar bli löjligt. Det som är mest märkligt att jag blir alltid rädd om jag gjort något dumt som kan resultera att jag kan förlora något eller någon som jag tycker om.

Tydligen är jag inte någon hon håller vid så mycket. För tanken att förlora mig skrämmer inte henne ett dugg. Hon är helt oberörd över tanken att hon skulle kanske förlora mig med sitt beteende och inte ångerfull ens. Nu är det fortfarande jag som ska sitta och vänta för att hennes majistet ska fatta ett beslut och se om jag är värd att behålla eller kasta. Hur blev jag den som gjort fel och ska dömmas?

Men jag märker hur likgiltig jag börjar känna mig inför den här förhållandet. Varför ska jag bry mig, vara ledsen och rädd för att förlora henne? Hon bryr sig inte ett dugg. Jag varnade henne länge sen att hennes beteende inte var acceptabel och att jag bröjade få nog. Hon vart inte rädd, hon sa kort och gott, ” This is it, take it or leave it!” till mig. Hon sätter upp ultimatum att hon vill inte ha några krav på dig och varnar mig i förväg.

Jag antar att när man sitter i en sån position att man kan bara stänga av känslorna och välja ny partner som står på rad och väntar blir man inte så ledsen över att förlora en. Finns en ny runt hörnet……

Dagen låt :  Keane – We might as well be strangers

What you dont know cant hurt you ?

Kunde jag förutse det här ? Kanske. Ville jag veta det ? Nej ! Jag ville ju tro bättre. Men nu är det klart att det är som det är. Jag har bestämmt mig och måste fullfölja mitt beslut. Det är inte lätt. Det finns så mycket känslor inblandad. Jag kan inte ens tänka klart. Det fanns en tid då jag trodde att hon var mitt livs kärlek men det tiden är nu förbi. När en människa som du ska leva med resten av ditt liv och ska kunna lita på i alla situationer tittar dig rakt i ögonen och ljuger för dig utan problem, då har du ett problem. Även när jag påpekar att hon undanhåller sanningen så är hon helt oberörd och nonchalant. En blandning av nekande och likgiltighet. Så här är jag igen. Om jag inte sätter stopp för det här känslomässiga misshandel kommer hon fortsätta stampa på mig, tills det är inget kvar av mig.

Tyvärr så vet jag inte vad annars att göra. Mitt enda val är att avsluta det. Hon vet inget bättre, eller om hon vet så tycker hon inte att regler gäller henne. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag har tagit det så långt som jag kan. Min kropp och själ kan inte hantera det längre. Och det kommer bara bli värre. Så jag antar att jag gör som de flesta skulle ha gjort och börjar skydda migsjälv och ta mina förluster nu innan de blir för stora för mig att hantera.

Det kommer inte vara enkel att vara mig det här tiden och det blir bara värre. Att vara utan henne är det värste jag upplevt i mitt liv. Men jag antar att det är bättre än att ha henne och veta att hon bedrar mig….. 

Dagens låt : Thirteen Senses- Into the fire