Sudden death

Jag har legat vaken för andra dagen i rad. Det märks att jag är mycket bekymmrad. Jag hade precis fått ordning på min sömn efter flertal år. Jag kunde sova kontinuerligt och längre än 5-6 timmar. Jag var glatt överraskad men säg den glädje som varar länge. Det är dags att fatta några viktiga beslut och agera utefter. Det känns inte bra och jag vill inte tro att det har gått så långt. Men kanske jag blundat allt för länge.

Jag vet inte hur man kan leva utan självdistans. Hur kan man kritisera det ena och andra för att vara oärligt och svekfull när man själv är det. Hur pratar man om de känslor som man har men aldrig tar upp? Hur kan man avslöja lögn utan att avslöja att man själv haft något flexibel moral. Varför döljer hon det för mig och varför är hon så rädd ifall jag får veta det? Jag trodde att vi kunde prata om allt med varandra. För första gången i mitt liv har jag absolut inget att dölja för henne och hon vet allt jag säger och gör. Det är ju så det ska vara. Men vad gör jag nu när jag märker att hon håller mig i mörkret ? Och varför gör hon det?

Dagens låt: Kutless – All the words

Back to the future

Har tagit ledigt från dig som var den enda som hade tid och ork att lyssna på min sorgliga historia och jag skäms för det. Jag slutade helt enkelt att må dåligt för jag trodde jag hade hittat tillbaka till det jag letat efter hela mitt liv. Det här har säkert hänt många, man vill ngt så mycket att jag glömmer allt annat. Jag ville ha henne tillbaka så mycket att jag skulle gå med på vad som helst. Och blev så fartblind. Jag fick tillbaka henne och jag kunde inte fatta det. Jag var så lycklig. Inte nog med att jag fick henne, hon hade till och med blivit en bättre människa. Ödmjukare, villigt att ändra på sig. Det var som gud äntligen hört mina bön. Hur kunde det vara möjligt ?

 Det var inte möjligt, jag var så blind av kärlek att hon kunde lura i mig vad som helst. Hade hon sagt att hon tar tillbaka mig men kommer vara otrogen mot mig då och då, hade jag säkert inte ens haft några invändningar. Men nu var det inte så. Här sitter jag igen knappt 6 månader senare och vet att det är slut igen. Hon har inte ändrats, hon kommer aldrig att ändras. Jag ändrade på mig, mest för min egen skull. Men hon är samma elaka, egoistiska människa som hon har alltid varit.  Det är hon som sätter standarden och hennes lag som gäller. Passar det inte så är det bara dra. Självklart så säger hon inte det på det sättet. Och utav respekt för henne ska jag säga precis som hon la fram det för mig:” Du får acceptera mig som jag är, om du inte kan så får du hitta ngn annan!” Jag försökte resonera med henne, på alla möjliga sätt. Det är inte så ett fröhållande fungerar sa jag men det enda respons jag fick var att jag ska sluta försöka lära upp henne och att jag är ett kontrollfreak. Jag ber inte om mycket men tydligen är det alldeles förmycket för henne att hantera.

SÅ vad har jag för val ? Antingen sväljer jag min stolthet och ger mig, så hon kan ta och trampa på mig mer för varje dag som går, hon kommer ta steg för steg. För vem är jag ? Eller som hon så elegant brukar säga det till mig:”Vem fan tror du att du är?”  Eller så samlar jag mod och står upp för migsjälv. För när hon tilltalar sin partner på det sättet så har hon tydligen inga höga tankar om honom. Jag tror jag väljer det senare alternativet, för om jag inte börjar respektera migsjälv kommer ingen annan göra det heller. Minst av alla hon som verkar inte ha respekt för mig alls. Kanske är försent nu men jag måste börja någonstans, kanske ngn dag får jag den respekt jag förtjänar för som alla vet är respekt ngt man måste förtjäna…

Dagens låt är :”Howie day – Collide”